Sagan om fröken Mild och herr Skygg

De kände inte varandra trots att de bodde i samma by. De hade aldrig känt varandra. Något sådant fanns inte i deras värld. Men ändå hade de sneglat på varandra då och då genom årens lopp. Ibland hade det blivit fel men ibland hade det också blivit rätt. Utan att känna varandra visste de ändå en hel del om varandra. Inte något djupare kanske men små triviala saker, sådant som ingen av dem trodde att någon annan lade märke till.

Hon var ljusblond och timid medan han var burlesk och mörk. Varandras absoluta motsatser kan man säga. Men liksom magneten drogs de till varandra. De kände inte varandra men umgicks ändå i samma kretsar från det att de var väldigt små. Det var trots allt en väldigt liten by och det fanns inte många olika miljöer att välja på. Antingen var man med eller så var man utanför.

Han hade valt det senare alternativet. Det var väl inget frivilligt val egentligen men det fanns inte mycket annat att välja på. Hon hade lagt upp en lite annorlunda strategi, ett sätt som hon tyckte passade sin personlighet. Ingen av dem trivdes i den roll som livet ofrivilligt hade tilldelats dem men det var tvungna att spela med.

Åren gick och även om de aldrig hade känt varandra sågs de nu mer och mer sällan. Det är väl uppväxtens sanning att gå åt skilda håll kanske. Åren gick ännu mer och det som en gång var ett minne förflyttades längre bort från medvetenheten. In i evigheten skulle man lite poetiskt kunna uttrycka det.

Där kunde sagan ha tagit slut men eftersom nästan alla sagor har ett lyckligt slut kommer det ett här.

Ungefär trettio år förflöt. Ingen hade väl räknat med att något mer skulle hända. Inte Fröken Mild, som nu var fru Mild, och inte herr Skygg heller. Men på något underligt sätt, ett sätt som bara tiden eller någon högre makt har, korsades deras vägar igen. De var nyfikna på varandra. Vad hade egentligen hänt där i hembyn för många år sedan? Plötsligt fattade de tycke för varandra. Inte som kärlekspar, Gud bevars, men ömsesidigt bestämde de att det här måste bli startskottet på något nytt. Det fanns ett ömsesidigt förtroende som ingen av dem hade räknat med. De var faktiskt vänner beredda att ställa upp för varandra såsom vänner gör.

Livets vägar äro outgrundliga!

De sociala mediernas vänner

Emellanåt hör man folk som beklagar sig över vilken fantasivärld vi lever i i och med de sociala medierna. Det må väl vara sant att man inte ser folk i ögonen på samma sätt som om man vore i samma rum och man kanske inte ska leva hela sitt liv med ögonen fastklistrade på mobilen. Men det finns en annan sida också. En sida som jag i och för sig har vetat om länge men som jag nyligen blev uppmärksammad om. Jag lever nämligen en stor del av dygnet i den sociala bubblan som dessa medier, facebook, Google plus, Instagram osv har skapat åt oss. Det är klart mycket enklare för mig att umgås genom det skrivna ordet via ett tangentbord än att verbalt konversera.

Likväl kände jag en lust för några veckor sedan att söka verklig kontakt med en av personerna, som alltså enligt kritikerna, skulle vara mina låtsasvänner. Vederbörande skickade ut ett rop på hjälp, ett rop efter social trygghet, och jag i mitt nya liv som omtänksam och eftertänksam kände att jag faktiskt skulle kunna göra någon skillnad. Eftersom det i så fall skulle innebära att jag var tvungen att använda telefonen var förstås ett problem. I synnerhet eftersom min vän inte bor i samma land som jag. Och faktum är att hur livrädd jag än är för telefoner hade jag nog ringt om jag bara hade klarat mig ifrån att ringa till andra sidan Atlanten.

Senare kom det fram att det var tämligen få, om ens någon, i den här personens riktiga liv som hade hört av sig. Däremot hade det varit en jordskredsuppslutning bland abstrakta vänner i cyberrymden.

Ni får säga vad ni vill. Man kan ha riktiga vänner i verkligheten men man kan tamefan också ha riktiga vänner i cyberrymden! Det finns personer jag aldrig har pratat med, aldrig ens hört deras röst, som jag skulle gå till helvetet och tillbaka för. Just därför att de är mina vänner. Jag litar på dem och de litar på mig och det är precis vad vänskap handlar om. Inte nödvändigtvis om att gå ut och ta en öl på fredagskvällen.

Ni, som vet vilka ni är, jag älskar er trots att vi aldrig setts eller hörts i verkligheten och sannolikt aldrig kommer att göra det heller.

För mig var det inte Dostojevskij!

Jag önskade att jag kunde skriva något inspirerande här varje dag. Det ska bli min nya ambition med bloggen. Men jag måste ge mig själv tid åt funderingar och reflektioner också.

Mitt författande går just nu som på löpande band. Jag redigerar och skriver text som aldrig förr. Jag gillar att skriva, det har jag alltid gjort. Däremot har jag inte alltid varit direkt intresserad av böcker och ordalydelserna i dem. Mina språkliga förebilder är helt annorlunda. Jag menar inte att de är unika på något sätt för det tror jag verkligen inte. Men där andra inspireras av Oscar Wilde och Fjodor Dostojevskij har jag helt andra förebilder. De flesta har funnits där sedan barnsben och mången gång har jag inspirerats och försökt att efterlikna i mitt sätt att skriva.

Självklart är det Cornelis Vreeswijk som toppar listan. Jag upptäckte inte honom förrän efter hans död så jag var sen på det. Några år ägnade jag inte åt något annat än att fanatiskt hänge mig åt hans texter och musik. Att välja ut något exempel känns genast orättvist mot något annat så jag låter bli. Jag nöjer mig med att konstatera att om det finns någon i detta avlånga land som bör geniförklaras så har ni svaret här!

Långt tidigare upptäckte jag Povel Ramel. Hans fantastiska texter betydde mycket för mig under barndomen. Bland de första jag upptäckte var Karl Nilsson och De Små Små Detaljerna. Sedermera blev jag helt hooked på allt som kom från hans penna. Sällan har vårt land skådat en sådan medveten ordekvilibrist! Jag är barnsligt förtjust i inledningsfraserna till Sorglösa Brunn.

Hör!

Bort i parken konserterar Sorglösa Brunns oktett

Tonerna vitt och brett

klingar från lilla paviljongen.

Åtta feta gubbar, alla röda som oxkotlett,

under möda och svett,

tutar horn och klarinett

och esskornett.

Fantastiskt ordsnickeri! Jag skulle nog kunna hålla på hela eftermiddagen med att citera texter men jag låter bli. Sorglösa Brunn får räcka just nu.

Något senare i mitt liv upptäckte jag Owe Thörnqvist. Även han en fantastisk ordvrängare som med text och musik lyckades göra mig förundrad. Mina äldsta minnen är nog Tivolivisa, som jag fortfarande lyssnar på med stor förtjusning, Torsten på Skorsten och Wilma! Det var inte bara fantastiska texter utan även grym musik. Det kanske man inte kan tro att en liten kille på, jag vet inte , åtta år, skulle tycka. Men jodå. Han finns kvar i hjärat och jag köper fortfarande på mig allt material jag kan hitta. Jag skryter till och med gärna om att jag har sett honom live!

Det finns säkert fler men de här är de viktigaste av mina tidigaste referenser och jag har dem att tack för mycket! Tack grabbar för er inspiration! J

Mobbing!

Idag stod jag upp mot mobbing, nätmobbing närmare bestämt. Det känns bra att ha tagit ställning en gång i livet och vågat säga ifrån. Det trodde jag aldrig att jag skulle göra. Faktum är att jag är lite stolt just nu. Några detaljer går jag inte in på men jag tycker inte att behöver göra sig lustig över någon som inte kan försvara sig över dennes huvud.

Paradoxalt nog har jag tidigare i mitt liv själv gjort samma sak. Inte mot just den här personen men mot andra. Jag växte väl upp och mognade kanske. Det känns bra att äntligen få vara en människa som tar aktivt avstånd från dylika beteenden!

Hur mycket kostar ett leende?

Jag har inte varit världens muntergök i alla mina dagar. Om jag ska drista mig till att göra någon jämförelse inom filmvärlden får jag kanske lov att kalla mig Grumpy Old Man. Någon poäng med att se glad ut tycker jag inte att det har funnits. Så resonerade jag åtminstone förr. Hur mycket förr det handlar om ska jag låta vara osant. Jag vet helt enkelt inte när skärningspunkten kom.

Dock har jag insett att det faktiskt finns en poäng med att se glad ut och på så sätt glädja mina medmänniskor. Jag menar, det är inte det att jag måste vara på topphumör hela tiden för att kosta på mig ett leende mot den som sitter i kassan på ICA. Jag måste inte vara bundis med busschauffören för att jag ler mot denna när jag går på bussen och jag måste inte tycka om maten i lunchrestaurangen för att vara trevlig mot personalen. Det är knappast deras fel att man inte har råd att köpa in ordentligt råmaterial till rätterna.

Vad kostar det mig egentligen? Någonstans såg jag en uträkning på hur många muskler som används för att ser sur och butter ut. Jag lovar att det är bra många mer än vad som behövs för ett leende. Dessutom blir jag gladare av att vara hövlig mot mina medmänniskor! Det är en win-win situation. Mitt leende smittar och även jag har gula tänder och inte den mest perfekta tandrad man kan föreställa sig får jag ett mycket trevligare bemötande om jag är trevlig själv.

Jag har förstås taskiga dagar som alla andra och lyckas inte alltid. Men visst är det ändå lite trevligt med en busschaufför som hälsar en välkommen, kassapersonal som ler mot en och restaurangpersonal som gör sitt yttersta för att du ska trivas? Är inte det minsta du kan göra att offra ditt leende mot dem?