När är det nog?

Det här är väl på något sätt en självutlämnande text men varför ska man inte ge sig på en sådan ibland? Saken är den att jag har lite problem med gränsdragningar. Jag vet inte riktigt vad som är tillräckligt och när gränsen överskrids. Detta är naturligtvis ett problem många gånger.

Jag lever ett ganska enstörigt liv, delvis självvalt. De få vänner jag har, och nu menar jag riktiga vänner, inte flyktiga bekantskaper eller folk som man kanske umgås med någon gång ibland, står mig väldigt nära. Det finns inte mycket jag inte skulle göra för dem om de bad mig. Nu är lyckligtvis dessa vänner av en sådan kaliber att det aldrig skulle utnyttja att jag inte kan säga nej till dem. Men jag har inga sådana spärrar. Jag begriper inte när det är oartigt att be om en tjänst eller något annat. Jag vet inte när jag upplevs som påträngande eller helt enkelt går över den outtalade gränsen som ändå finns mellan människor – alla människor, även de närmaste vänner eller familjerelationer.

Ibland undrar jag om jag kväver mina vänner. Eftersom jag har samlat på mig ganska få, noga utvalda sådana kan det lätt bli så att jag är väldigt ”på” när jag är på det humöret. Ibland känns det så i alla fall. Dock har jag aldrig upplevt att någon av den uttalat att det faktiskt skulle kännas så för dem. Om någon av dess utvalda till äventyrs skulle läsa detta (ni vet vilka ni är) vill jag bara säga att jag faktiskt bara vill väl även om jag kan bli för mycket ibland. Jag försöker lägga mig på en lagom nivå av kontakt när jag väl kontaktar någon men det har en tendens att antingen bli för mycket, nästan stalking, eller för lite. Det vill säga total avsaknad av all kontakt under en tid. Jag kan inte avgöra var gränsen för lagom ligger när det kommer till sociala sammanhang. Förlåt mig!