tisdag 22 juli 2014

Sagan om den odräglige tidsstudiemannen -eller- Den vedervärdige


Gunnar var en svarthårig man med lika svart mustasch. Han hade de senaste åren fått en begynnande flint men han lotsades inte om den. Han tänkte att om han inte låtsades om den så fanns den inte. Det var dock inget utmärkande drag hos honom. Flinten syntes, det gjorde den, men det var inget särskilt med det. Det var mest Gunnar själv som tyckte det var jobbigt. Han grät sig till sömns varje kväll och han talade helst inte om det. Proteinschampo köpte har i smyg för att återställa det hårsvall som en gång varit hans stolthet.

Han hade hållit på med alla möjliga medikamenter under en ganska lång tid, men inget ville hjälpa. Han kokade inombords och skämdes för sin kala hjässa. Han märkte inte att alla runt omkring honom inte brydde sig nämnvärt om det och tyckte att det var naturens gång. En del män får en flint medan andra inte får det, så enkelt var det med det.

Till slut drabbade det Gunnars humör. Kunde inte han ha hår på hela huvudet skulle minsann ingen annan det heller. Till Gunnars förtret var det inget han kunde påverka. Han försökte med all sin tankekraft men omgivningen blev inte mer flintskalliga för det. Istället innebar det att han insåg sin egen situation mer och mer. Han stod snart inte ut längre. Han måste få utlopp för sina aggressioner. Kunde han inte påverka sin omgivnings hårväxt fick han ta till andra metoder.

Han började kartlägga de andras vanor, om de körde bil eller cyklade till jobbet. Vad det var för slags bil de hade, hur ofta de kom för sent och så vidare. Det där sista lade han extra stor vikt vid och förstod snart att han kunde utveckla det till sin egen fördel. Han skulle kartlägga de andra till den milda grad att han senare kunde använda det som utpressning. Han skulle utnyttja tiderna för egen del och se till att han verkligen fick de bästa passen på jobbet. Var det någon annan som råkade få någon fördel skulle han snabbt vara där och rätta till.

Sagt och gjort. Han skaffade sig ett tidtagarur. Ett sånt där man har när man mäter hur fort en löpare springer runt en bana. Man kunde mäta mellantider och räkna ut en massa möjliga saker. Han var dock endast intresserad av totala tider. Nu skulle alla tider hållas till punkt och pricka och hans skulle skaffa sig tillräckligt med kunskap om de andra så att han kunde utpressa dem. På så sätt kunde han dra nytta av friheten som arbetsplatsen åtnjöt, medan hans arbetskamrater skulle hållas i strama tyglar.

Det gick bra för honom. Det tog inte lång tid innan han fick specialuppdrag och kunde styra sina arbetstider helt själv. Inte nog med det, han hamnade i en sådan maktposition att hans ord faktiskt betydde något när han röt till på de andras små minuter här och där. Ingen skulle få tjäna in någon minut utom han.


Vad han inte visste, eller inte förstod, var att hans arbetskamrater var helt på det klara med vad det var han höll på med. De skrattade bakom ryggen på honom. Inte för att han började bli flintskallig som han hela tiden varit så rädd för. Nej, de skrattade åt det psykiska lyte han hade lagt sig till med, åt hans kontrollbehov och åt hans dubbelmoral. Lyckligtvis för Gunnar levde han ovetandes i sin bubbla…
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...