Gunnar var en svarthårig man
med lika svart mustasch. Han hade de senaste åren fått en begynnande flint men
han lotsades inte om den. Han tänkte att om han inte låtsades om den så fanns
den inte. Det var dock inget utmärkande drag hos honom. Flinten syntes, det
gjorde den, men det var inget särskilt med det. Det var mest Gunnar själv som
tyckte det var jobbigt. Han grät sig till sömns varje kväll och han talade
helst inte om det. Proteinschampo köpte har i smyg för att återställa det
hårsvall som en gång varit hans stolthet.
Han hade hållit på med
alla möjliga medikamenter under en ganska lång tid, men inget ville hjälpa. Han
kokade inombords och skämdes för sin kala hjässa. Han märkte inte att alla runt
omkring honom inte brydde sig nämnvärt om det och tyckte att det var naturens
gång. En del män får en flint medan andra inte får det, så enkelt var det med
det.
Till slut drabbade det
Gunnars humör. Kunde inte han ha hår på hela huvudet skulle minsann ingen annan
det heller. Till Gunnars förtret var det inget han kunde påverka. Han försökte
med all sin tankekraft men omgivningen blev inte mer flintskalliga för det.
Istället innebar det att han insåg sin egen situation mer och mer. Han stod
snart inte ut längre. Han måste få utlopp för sina aggressioner. Kunde han inte
påverka sin omgivnings hårväxt fick han ta till andra metoder.
Han började kartlägga de
andras vanor, om de körde bil eller cyklade till jobbet. Vad det var för slags
bil de hade, hur ofta de kom för sent och så vidare. Det där sista lade han
extra stor vikt vid och förstod snart att han kunde utveckla det till sin egen
fördel. Han skulle kartlägga de andra till den milda grad att han senare kunde
använda det som utpressning. Han skulle utnyttja tiderna för egen del och se
till att han verkligen fick de bästa passen på jobbet. Var det någon annan som
råkade få någon fördel skulle han snabbt vara där och rätta till.
Sagt och gjort. Han
skaffade sig ett tidtagarur. Ett sånt där man har när man mäter hur fort en
löpare springer runt en bana. Man kunde mäta mellantider och räkna ut en massa
möjliga saker. Han var dock endast intresserad av totala tider. Nu skulle alla
tider hållas till punkt och pricka och hans skulle skaffa sig tillräckligt med
kunskap om de andra så att han kunde utpressa dem. På så sätt kunde han dra
nytta av friheten som arbetsplatsen åtnjöt, medan hans arbetskamrater skulle
hållas i strama tyglar.
Det gick bra för honom.
Det tog inte lång tid innan han fick specialuppdrag och kunde styra sina
arbetstider helt själv. Inte nog med det, han hamnade i en sådan maktposition
att hans ord faktiskt betydde något när han röt till på de andras små minuter
här och där. Ingen skulle få tjäna in någon minut utom han.
Vad han inte visste,
eller inte förstod, var att hans arbetskamrater var helt på det klara med vad
det var han höll på med. De skrattade bakom ryggen på honom. Inte för att han
började bli flintskallig som han hela tiden varit så rädd för. Nej, de skrattade
åt det psykiska lyte han hade lagt sig till med, åt hans kontrollbehov och åt
hans dubbelmoral. Lyckligtvis för Gunnar levde han ovetandes i sin bubbla…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar