tisdag 14 april 2015

Vem förstår ångesten?


Jag är lyckligt lottad. Jag har flera personer runt om mig, framför allt på sociala medier, som förstår olika delar av mig. Som jag tidigare varit inne på är jag en sorts kameleont och anpassar mig till olika situationer och människor. Framförallt anpassar jag språket och sättet att uttrycka mig på. Med vissa människor fungerar ironi och stoj och glam mest, medan jag känner det lämpligare att vara ytterst allvarsam med andra. Oavsett vilket så betyder det inte att någon av mina vänner är mindre värd än någon annan. Och ni som är mina vänner, inte ytliga bekantskaper, lär också veta att ni betyder mer för mig än alla de andra som finns i mina listor på sociala medier. Jag tänker inte nämna er här.

Men det jag skulle komma till var hur många som förstår ångesten inför att duka under inför något som man har gett sig fasiken på att klara. Vi kan tala klarspråk. Jag ska inte äta skräpmat, hamburgare, pizza etc. Det är inte bra för mig (om det nu är bra för någon). Problemet är att jag verkligen älskar det och lätt skulle kunna åka till McDonalds, Max eller Burger King varje dag och sedan avsluta dagen med en Pizza. Oftast gör jag inte det. Oftast klarar jag det och om jag sviktar har jag en eller ett par vänner som också kämpar, som styrker mig. Det finns inspiration direkt i min telefon om jag så skulle önska.

Men ändå åker jag dit ibland. Ångesten är enorm. Jag är så rädd för hungern att det är värd att gräva ner mig i det fysiska illamående som det faktiskt är att misslyckas och ta en hamburgare. Det är inte alltid jag känner så, långt ifrån faktiskt. Men det händer att jag med hela min själ vet att jag inte borde och har bestämt mig för att jag inte ska, men ändå sitter jag där sen i bilen med en Big Mac. Ångesten rinner ur öronen och jag tycker så synd om mig själv att jag behöver trösta mig med den här skräpmaten. Efteråt tycker jag ännu mer synd om mig själv och känner mig värdelös för att jag har gett efter. Än värre blir den när jag vet att det finns andra som kämpar och faktiskt kan. De som klarar av det och kan stå emot. Jag avundas er.


Fattar ni känslan av nederlag? Fattar ni hur det känns att misslyckas med något så pass trivialt?


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...