I Wanna Be Somebody

Jag tror att viljan av att vilja vara någon är tämligen universell för oss människor.  Är det inte det som driver oss många gånger?  Frågan är vad det egentligen vill säga att verkligen vara någon. Är det genom sina handlingar man blir någon?  Måste man i så fall  prestera oavbrutet för att kunna bibehålla sin status som "någon"?

Jag har knäckt koden, den som gäller för mig, min personliga kod. För vi ska inte glömma bort att även om denna önskan att vara någon är universell, som jag hävdar, är vägen dit tämligen individuell. Det är på sin plats att infoga Tage Danielssons dikt - tanke om tolerans.

Om jag tänkte som fan,

kanske tänkte hela dan

på mitt liv, och så fann

nån sorts mening som var sann,

ja, då får jag inte glömma en förbannat viktig grej:

att då gäller denna sanning bara mej.

Jag har kommit fram till att för att jag ska vara någon, måste jag var en god människa.  Jag måste stå upp mot orättvisor, vara en god vän och medmänniska. Detta är något som inte är så lätt med den sociala kompetens jag besitter.  Jag har svårt för att läsa av andra människor och deras behov. I synnerhet dem som är allra närmast mig, vars närvaro jag tar för given.

Man jag bryr mig numera om min omvärld. Jag vill gärna vara förstående och klok och ställa upp till 110 % för mina vänner. Jag lyckas inte alltid och hatet djupt inne i min själ som jag nog för alltid får leva med är för tillfället under kontroll.

Jag älskar, alltså är jag!

Älska din nästa, åtminstone de som förtjänar det!

Hinner man skriva ett inlägg på 23 minuter? Ja, jag tänkte i alla fall att jag skulle testa. Grejen är att jag inte har en aning om vad jag egentligen vill ha sagt. Tanken med den här bloggen, som jag har haft på sista tiden är att skriva inspirerande inlägg. Det är kanske inte alltid det lättaste när man inte känner sig så inspirerad själv. Det går väl upp och ner i livet för de flesta av oss. Och ändå ska man försöka vara ett föredöme, hjälpa andra osv. Inte det lättaste alla gånger!

Så vad ska man skriva då? Jag skulle kunna ta religiösa organisationer i hampan och framhäva min åsikt om att det var länge sedan det egentligen handlade om religion i traditionell mening. Att det numera är mammon som står även denna del av samhället, men frågan är hur inspirerande det skulle vara? Det skulle väl snarare vara nedslående för dem som är inne i den cirkusen? Och med cirkus menar jag inte något negativt även om det kan låta så. Det är snarare ett sätt för mig att med väldigt få ord sätta ett namn på epitetet.

Jag är av den uppfattningen att det enda man egentligen behöver klara av för att vara en god medmänniska är att låta bli att ”kasta första stenen”. Det är naturligtvis grovt förenklat och självklart finns det fler aforismer som passar in på en god samhällsmedborgare. Om det nu är en god samhällsmedborgare man strävar efter att vara. Jag gör nog inte det. Däremot har jag förstått vikten av att vara en god medmänniska och jag gör mitt yttersta för att vara ett stöd för andra människor. Det får mig att må bra om jag kan vara till hjälp för någon annan.

Som många av er vet skriver jag på en bok om mitt liv. Inte det intressantaste livet i världen tycker jag. Men jag har ett par testläsare och jag får god feedback från dem. Det verkar som att det är en bra idé för mig att skriva. Jag resonerar som så att om det kan hjälpa en enda människa från att känna som jag gör, gjorde under uppväxten etc. så är det värt besväret. Se där, bara några minuter in i inlägget och redan har jag gjort reklam för min kommande bok, inte illa eller hur?

Jag har fortfarande 11 minuter kvar och vet fortfarande inte vilken inspiration jag ska kunna bidra med. Ska man vara exceptionellt petig kanske det i slutändan handlar om att vara en god medmänniska, att inte döma andra och att behandla andra som man vill bli behandlad själv. Det där sista är nog en grundförutsättning för hela existensen tror jag. Finns det inte människor som osjälviskt tror på dig, varför ska du tro på någon annan? Och tvärtom. Vänlighet föder vänlighet och ondska föder ondska. Var snäll mot din nästa. Lyssna. Och gör vad du kan för att göra din omvärld glad. Det är så jag resonerar. Självklart måste man även se till sig själv och om man ska må bra inom sig hjälper det heller inte att någon annan är en vänlig själ. Man måste lära sig att tycka om sig själv vilket inte alltid är så lätt.

Slutklämmen då? Vad har jag skrivit och sagt? Är det viktigt hur andra människor uppfattar mig? För några månader sen skulle jag sagt nej. Idag är jag inte lika säker. Vi behöver nog alla lite bekräftelse om det sen handlar om en klapp på axeln ”det där gjorde du bra”. Eller om något djupare spelar egentligen ingen roll, eller är åtminstone upp till var och en. Det var nog det jag ville säga tror jag och jag har tre minuter kvar. En bra rubrik… hmm…

Rosa är visst en manlig färg!

Jag är rätt trött på den eviga frågan om genus. Det är klart att det finns både manligt och kvinnligt i vårt samhälle men behöver man gå ner till minsta detalj av existensen för att definiera det? Jag har, i hela mitt liv gillat färgen rosa. Det är traditionellt en flickfärd och man får faktiskt konstiga blickar om man säger att man gillar färgen. Det är till och med av människor som man verkligen stod över sånt. Varför ska det vara så, varför är rosa för flickor och blått för pojkar?

Jag tycker som så att om man gillar en färg, eller gillar att leka med Barbie, bilar eller något annat så har det ingen betydelse. Jag tror inte lille Pelle blir mer feminin i vuxen ålder om han har lekt med dockor? Snarare tror jag faktiskt att det blir en charmig liten Pelle som kommer att gå hem hos tjejerna. Jag kan ju ha fel förstås.

Likaså ska man inte förvägra lilla Stina att leka med bilar, grävskopor och allt annat ”manligt”. Det är bara nyttigt att lära barnen att gränsöverskridande är bra! Hur ska vi annars kunna skapa en värld där lika värde är något naturligt? Bejaka dina egna intressen och egenheter även om de skulle råka strida mot vedertagna konversioner! 

Jag gillar rosa, det är manligt!

Jag är en stalker!

Ja, det här skulle lika gärna vara: hur ska man bete sig del 2. Grejen är den att om jag träffar på en ny bekantskap, på sociala medier, något annat lär det inte bli frågan om, som jag verkligen gillar, så ligger jag på så hårt att jag stöter bort vederbörande. Detta är inte meningen men jag kan inte hjälpa det. Det är sån jag är. Jag behöver en lite knuff ”nu är du lite för mycket” ”ge mig lite andrum” eller liknande. Men det är tufft att ta till sig. Det känns fortfarande en klump i magen som det gjorde av svek för många många år sedan. Märkligt, för jag är ju inte sviken egentligen.

Det värsta är när folk inte säger ifrån utan bara totalignorerar en plötsligt. Det händer ibland. Jag brukade intala mig att jag inte brydde mig när olk plockade bort mig som vän på Facebook till exempel. Och det gör jag väl kanske inte heller så ofta. Men vissa, som man faktiskt räknade till sina riktiga vänner. Människor man träffade i verkligheten, som inte längre har något intresse av en är tungt. Eller om alla mejl plötsligt studsar och kommer tillbaka igen. Det gillar jag inte. Då blir jag obstinat. Då ger jag mig inte. Och till vilken nytta? Vem tjänar på det? Inte jag i alla fall!

Jag är en sorts kameleont..

Det är inte så att jag kan anpassa mig till varje situation. Det är jag nog generellt ganska dålig på. Saker och ting måste ske på ”mitt” sätt. Annars fungerar det inte. Dock har jag lärt mig att anpassa mig till vissa situationer och ”förställa” mig. Eller kanske rättare sagt bara visa en liten del av den jag är. Masken som skyddar sitter allt jämt kvar och kommer säkert att sitta där tills den dag jag går ur tiden. Det kommer fortsatt att vara en väldigt noggrant utvald liten skara som får se hela mig. Resten får se det jag låter dem se.

Enda gången jag kan spela ut mitt register, hela mitt register, är nog när jag sitter bakom tangentbordet. Då kan jag låta fantasin flöda och jag kan formulera mina meningar ifred. Det är också ett av de få tillfällena då det ”tystnar” i. Sorlet som för alltid finns där låter mig ta paus för en stund. Det är en befrielse!

Men den som är jag förblir nog förtryckt. Vissa människor får se den jobbige jävelen, andra den omtänksamme. Liksom alla andra tusen delar av min personlighet. Jag släpper inte gärna in någon under skalet. Jag är inte särkilt förtjust i människor men några få intresserar mig. De få jag känner att jag kan lita på. Jag har blivit bränd så många gånger under mina år i jämmerdalen att jag nog har utvecklat ett ganska effektivt sorteringssystem. Numera är det sällan jag har fel om människor. Det händer fortfarande men vi räknar inte längre i tiotals procent, snarare i promille.

Mina få vänner och de jag väljer att dela mina innersta hemligheter med är noga utvalda. Jag har känt mig utanför i hela mitt liv. I stort sett ingen har riktigt förstått… Men nu känner jag att det börjar ändras. Det är förstås jag som börjar förändras. Man kan ju som bekant inte förändra någon annan  än sig själv. Jag ska gifta mig i sommar och jag är så glad! Det kunde man inte tro om lille blyge Nalle Puh…

Linda, jag älskar dig!