Varför ska jag acceptera?

Vi lever i en tid där allting ska vara så jävla tillrättalagt. Man ska låta alla andra göra precis som de vill och acceptera andra människors olikheter. Men frågan är varför ska jag acceptera när jag inte blir accepterad? Varför ska jag behöva anpassa mig till omvärlden när omvärlden kräver att jag anpassar mig? Varför kan jag inte accepteras för den jag är istället för att behöva förställa mig och göra alla andra till lags?

Det finns någon bibliskt över det nästan, behandla din nästa som du vill bli behandlad själv och vänd andra kinden till och så vidare. Men är det inte i sanning en paradox? Kan vi både bli accepterade och acceptera eller är det en omöjlig uppgift? I slutändan blir det nästan ett matematiskt problem där två negativa blir postiva eller nåt sånt.

Ja ja, idag är en sån dag då det känns rätt att ifrågasätta världorningen även om det innebär någon form av moment 22...

*Tidigare publicerat på annan plats men jag tycker det passar bättre här.